Digital suveränitet:

När datan är din, men makten är någon annans

Varje gång din organisation väljer ett molnbaserat affärssystem, en AI-plattform eller ett SaaS-verktyg fattas ett strategiskt beslut även om det inte känns som ett. Med en integrering och ett abonnemang i taget, har många organisationer hamnat i ett läge där deras operativa förmåga vilar på infrastruktur de varken äger, kontrollerar eller inte fullt ut förstår.

Detta agerande är inte fel i sak, men det är något man behöver förstå konsekvenserna av.

Digital suveränitet handlar om en organisations faktiska kontroll över de digitala inslagen i sin verksamhet och därigenom vilka digitala beroenden som organisationen har. Detta är en fråga relevant för flera nivåer: hur du som individ arbetar med digitala verktyg, hur din organisation är exponerad, och vilka regler och praxis samhället bygger för att hantera riskerna detta skapar. 

Det osynliga beroendet

En organisation utan digital verksamhet är idag sällsynt. En organisation som fullt ut förstår sina digitala beroenden är desto mer sällsynt. Denna exponering kan uttrycka sig i flera former.

Kunddata lagras hos en molntjänstleverantör med servrar inom EU, men ägs leverantören av ett bolag utanför EU kan dess hemlands lagstiftning gälla (t.ex US CLOUD Act). I praktiken innebär detta att utländska myndigheter kan begära åtkomst till er data utan att passera svenska eller europeiska domstolar. 

Det valda affärssystemet är ett SaaS-abonnemang där supportpersonal i ett tredjeland har direkt åtkomst till er verksamhetsmiljö, utan att det nödvändigtvis framgår av avtalet. 

AI-funktioner byggs ovanpå tredjepartsmodeller vars träningsdata är svår att granska: transparensen hos ledande AI-bolag försämrades markant under 2025, och det är just träningsdatan bolagen är allra minst öppna kring. Resultatvis kan open-source komponenter driftsättas utan inventering av vad de i sin tur faktiskt bygger på. 

Var och en av dessa val kan ses som utmanande för sig självt. Tillsammans kan de skapa ett mönster av digitala beroenden som är svårt att överblicka, och ännu svårare att frigöra sig från vid behov. 

Vem äger egentligen er data?

Skillnaden mellan äganderätt på papper och faktisk kontroll gör det svårt att enkelt svara “vi” på frågan. 

Tre scenarier illustrerar detta: (1) En leverantör baserad utanför EU blir föremål för sanktioner som påverkar er åtkomst till deras tjänst, och därmed er data, med kort varsel. (2) En leverantör ni använder förvärvas av en ny aktör och avvecklar en tjänst ni använder. Migrationsperioderna till nya verktyg är korta, och alternativen sällan utvecklade. (3) En tjänsteleverantör förändrar sina användarvillkor och ger de rätt att använda insikter från er verksamhetsdata för att träna modeller; modeller som era konkurrenter sedan nyttjar. Plötsligt används er data till någon annans fördel utan att ni får tycka till. 

Dessa scenarion kräver inte att man är paranoid, snarare att man är informerad. För att möta detta behov kan man överväga:

• Var lagras vilken data, under vilken lagstiftning, och vilka parter har åtkomst?
• Vilka tjänster är verksamhetskritiska, och vilka är deras back-up alternativ? 
• Hur ser våra avtal ut kring dataportabilitet och exit-villkor?

Cyber Resilience Act

Cyber Resilience Act (CRA) är det regelverk som direkt adresserar den problematik den här artikeln beskriver, och träder i kraft successivt under 2026 till 2027. Alla som tillhandahåller digitala produkter eller tjänster (mjukvara, uppkopplade enheter, SaaS-lösningar) med ett kommersiellt syfte måste under CRA:s krav kunna:

• Kartlägga och dokumentera sina digitala beroenden inklusive open source-komponenter och tredjepartsbibliotek. Det vill säga, ni måste veta vad den tjänst som ni säljer bygger på, hela vägen ner i kedjan.
• Säkerställa säkerhetsuppdateringar under hela produktens livscykel och inte bara vid lansering.
• Rapportera aktiva sårbarheter inom 24 timmar till relevanta parter.

Detta regelverk innebär en betydande förändring i ansvar för organisationer och har en direkt koppling till digital suveränitet: när ni som organisation väljer en digital tjänst kan ni ställa krav på att leverantören uppfyller CRA. Att ha förståelse för sina digitala beroenden blir på så sätt en strategisk affärsfråga. Det gör CRA till ett verktyg, inte bara en skyldighet.

Från passiv användare till medveten aktör

Likt den senaste tidens allt större fokus på resiliens spelar digital suveränitet en viktig roll i sammanhanget. Den snabba takten av teknikutveckling, ny lagstiftning, och förändrad geopolitik gör gällande att ställa nya frågor om sin organisations digitala beroenden. Digital suveränitet är på så sätt relevant för alla bolag, och inte längre en fråga begränsad till IT-avdelningen. Detta kan konkretiseras i följande frågor ni kan ställa inom er organisation: 

1. Vilka av våra digitala tjänster och system är verksamhetskritiska och vad är vår plan om de faller bort, förändras eller stängs av?
2. Under vilken lagstiftning lagras vår mest känsliga data, och är vi medvetna om valet?
3. Ställer vi transparenskrav på våra digitala leverantörer och har vi verktygen att utvärdera svaren?

En framtidssäkrad organisation är en effektiv organisation, vilket ger skäl att ha denna diskussion nu. 

Vill du veta mer om hur din organisation kan kartlägga sina digitala beroenden och stärka sin digitala suveränitet? På Lunicore arbetar vi med dataanalys och AI-strategi som omsätter dessa frågor i konkreta beslutsunderlag. Kontakta oss

Martin Leismark, Affärsutvecklare Dataanalys & AI

Referenser

European Commission – Cyber Resilience Act (CRA). https://digital-strategy.ec.europa.eu/en/policies/cyber-resilience-act (Hämtad 24 april 2026)

European Tech Map – Discover European Tech Alternatives. https://europeantechmap.eu (Hämtad 24 april 2026)

European Commission – Network and Information Systems 2 Directive (NIS2) https://digital-strategy.ec.europa.eu/en/policies/nis2-directive (Hämtad 24 april 2026)